Att göra tankar till ord

Man stirrar på ett vitt fält. Blankt och öppet för vilka ord som helst, man har längtat efter att få skriva av sig, sortera och bli av med tankarna. Man har längtat efter att få organisera sig själv när man stirrar på det blanka fältet och förstår att man inte får ordning genom att formulera tankarna till ord. Förstår att man inte gör förvirring till mål genom att göra tankar till meningar och stycken.

Men man kanske kan göra oro till lugn, man kanske kan göra frågor till svar, kanske kan göra något mindre otryggt än vad det är nu.

Att slås av att man hela tiden lever för det som man planerar ska komma senare, en annan gång, i framtiden. Att svaret på vad man gör leder till följdfrågan om vad man gör sedan. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte! Jag tror och jag hoppas om imorgon. Men jag vet inte. Det är sedan och jag är rädd för att glömma bort nuet, idag. Jag kan inte leva för imorgon idag. Jag lever nu och kan inte veta imorgon idag.

Jag försöker få någon ordning. Men jag vet inte.

Det är som att stå på en trampolin, som att känna hur det man står på svajar, som att veta att när man väl släpper taget så kan det bli ett fall, det kan bli ett hopp, man kanske till och med flyger. Men man vet inte. Man vet inte var man landar, om man landar, man vet bara att man inte landar där man startade. Man vet ingenting. Jag står på en trampolin. Jag vet inte mer.